Idag har jag, mamma, hennes man och mormor varit och hälsat på morfar.
Dem firade ju sin bröllopsdag i söndags så vi va ute och åt idag =)

Tänkte skriva lite om min morfar.
Min mamma var 19 när hon fick mig och på helgerna var jag ofta hos min mormor o morfar.
Jag älskade att vara där.
Sov där i stort sett varje lördag.
Vi spelade bingolotto, dansa till banden som uppträde, åt god mat, glass och allt var så otroligt mysigt.
Min morfar reste mycket med jobbet, han var väldigt social.. pratade me alla och skojade alltid.
Min morfar och morfar pussades och kramades ofta :)
I februari 2002 fick min morfar en stroke.
Läkarna trodde inte att han skulle överlevamen det gjorde han.
Efter de fick han en massa andra saker, hjärnskakning, hjärnhinneinflammation och en massa andra saker.
Han var väldigt dålig ett tag och jag vågade inte hälsa på honom.
Han blev förlamad på halva sidan av kroppen, kan inte prata, kan inte gå.
Han är inte samma person längre.
Min morfar som skrattade, skojade ochhöll på finns inte längre.
Nu pendlar hans humör upp och ner hela tiden.
Ibland är allt på topp och ibland suger precis allting.
Jag älskar att hälsa på min morfar samtidigt som jag hatar det.
Han är som en pappa för mig, men de är inte han jag hälsar på.
Det är så svårt att förklara och det känns hemskt men så är det.
Idag när vi va ute och åt så va han så pigg och glad, han ville inte gå därifrån men vi va tvungna att gå därifrån till sjukhemmet efter ett tag.
Han va så ledsen när vi gick.
Dem skulle göra honom iordning för att sova, klockan var 19.30
Min morfar hade velat titta på tv, druckit en kopp kaffe och pratat lite skit med mormor.
Det hade min morfar velat.
Usch, ja mådde så dåligt när jag gick därifrån.
Vill ta med mig morfar hem och låta honom göra exakt det han vill göra.
Han har haft växelvård, 2 veckor hemma hos mormor och 2 veckor på sjukhemmet.
Ofta har han varit gladare när han har varit på sjukhemmet, det vet jag.
Men det känns ändå så hemskt.
Undra vad han tänker när vi alla går därifrån och lämnar honom där.
Undra om han vill följa med eller om han är nöjd.
Han kan inte prata, han kan inte säga vad han tycker.
Usch..
Men jag kan babbla på om de här hur länge som helst.
Finns inte så mycket att säga, livet är som det är och jag är iallafall OERHÖRT glad att jag har fått vara så mycket med min morfar.
Självklart med mormor också.. men henne träffar jag fortfarande på samma sätt! =)



Jag älskar dig morfar! ♥